I stort sett alla man träffar efter att man fått barn frågar samma sak: Hur känns det att ha blivit mamma? Och så säger man att ja, det känns ju bra, kanske annorlunda, konstigt (?), nytt. Jag vet inte riktigt vad jag brukar svara.
Men när jag tänker efter känns det bara naturligt. Han är ju min grabb och jag har gjort honom och vi hänger 24/7. Non stop. Han är det sötaste och det bästa jag vet (tillsammans med mina brorsdöttrar, för de är faktiskt också de sötaste och de bästa jag vet). När han ler så blir det fyrverkerier i hjärtat. Jag vill liksom äta upp honom. För leendet, det är det som gör kärleken. I början var han en liten valp som vi skulle ta hand om. Den stora kärleken kom med leendet.
Att han däremot liksom bokstavligen är gjord av mig och Danny, det är svårt att förstå. Vi har inte lånat eller köpt honom, vi har pysslat ihop honom. Och det är vi som bestämmer över honom. Det är lätt att glömma när man läser alla experter i böcker och tidningar, hör erfarna typer och frågar grejer på BVC. Vi borde ju rimligen känna vår lilla son bäst. Men som sagt - Lätt att glömma.
Att vara gravid, DET var konstigt. Och annorlunda. Och riktigt onaturligt, så kändes det i början innan man vande sig. Jag blev rädd för mina egna bröst som helt plötsligt blev enorma.
Men tillbaka till naturligt. Någon som känns otroligt extremt supernaturligt är att vara hemma på dagarna. Det säger mig att jag alltid borde vara hemma. Därmed inte vara syssloslös, jag har för det mesta fullt upp på dagarna i alla fall (hushållet, Maxi, träffa folk, styra upp roliga grejer, träna osv). Nu håller vi därför tummarna att Danny kommer upp med någon bright affärsidé och ror den i land pronto. Kom igen bara. Alternativt skaffar ett till barn vartannat år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar