Gubbarna sover. Egentligen borde jag sova med dem men samtidigt är kvällarna min chans till egentid. Jag hatar det uttrycket förresten. Tyst tid får det heta.
Här är en väldigt bra sida om de 7 utvecklingsfaserna som en bebis har under sitt första år (enligt vissa, men de verkar stämma bra än så länge).
Vi tror att Maxi hade sin andra fas de där tre kvällarna han skrek så mycket. Snart är det dags för nästa :)
Jag måste sluta googla allt och läsa på forum. Jag har blivit en sån morsa (som Danny träffande påtalade ikväll). Ikväll var jag övertygad om att Maxi hade ont i öronen. Oh my, jag har blivit bebishypokondriker!
Min lilla period med ovanligt mycket oro och ångest har gått över. Oro har jag ständigt nuförtiden, över alla jag älskar och i synnerhet barnen, men den är hanterbar och antagligen väldigt vanlig som förälder. Efter Åbokryssningen blev jag helt besatt av Estoniakatastrofen, allt elände och misär och det var det enda jag tänkte på. Kombinerad nybliven-förälder- och 30-års-kris. Men som sagt, nedstämdheten har avtagit. Det gör helt enkelt ont att älska just för att man älskar. Har av flera andra förstått att man inte hinner tänka så mycket när man har flera barn så det är väl det som är lösningen ;)
Apropå det - Alex & Sigges podcast. FÖRGYLLER mina promenader med sina otroligt roliga analyser, berättelser och tänkvärdheter. Ibland måste jag ringa Danny för att det är så pinsamt att gapflabba för sig själv bland folk.
Nu ska jag äta äpple.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar