Hej och hå tänkte jag, det lär ju bara vara förvärkar för man brukar ju gå över tiden som förstagångsföderska. Så de stannar nog upp alternativt leder till något... Men icke sa nicke. De fortsatte med jämna mellanrum och utan uppehåll hela natten mot torsdag och även under torsdagen. På torsdag kväll var jag rätt så trött, ingen sömn på lång tid. Ringde förlossningen på SÖS som tyckte att jag inte verkade ha så ont (utifrån samtalet att döma) och därför skulle återkomma senare när "det gör så ont att man inte står ut mer". Så jag fortsatte med min klockning av värkar (finns appar för sånt :)) och med högre och högre nivå på TENS-apparaten. (Mycket bra hjälpmedel). Strax före midnatt ringde jag till förlossningen igen. Annan tjej men samma besked, "det lät ju inte som att jag hade så ont". Crap också, måste jag skrika i luren, man har väl hyfs... Och det förekommer kanske att människor har olika smärttrösklar, eventuellt..?
Jag kände mig uppgiven inombords och bestämde i min ilska att nähä, då får jag väl föda hemma då. I protest. (Helt rationellt). Någon timme senare var jag så trött, så trött, efter en natts missad sömn och en till på väg, att jag ringde in för att få en sömndos. (Googlade fram att den möjligheten fanns). Den här gången var jag mer bestämd och vips så var jag välkommen in.
Ankom ca 2:30 och för att verkligen visa att jag INTE trodde att jag skulle få komma in på riktigt lämnade vi väskan i bilen. Ingen ska tro att jag är en klenis som åker in i onödan ;) Snacka om belåten när det visade sig att jag faktiskt var öppen 5 cm och därmed hade påbörjat en aktiv förlossning. IN YAAA FACE! Hehe... Inte alls provocerande att höra att det var typ 2 andra patienter där och alltså väldigt lugnt på förlossningen den natten, ingen stress för personalen med andra ord.
Jag fortsatte med TENS-en och att wordfeuda med tok-Karin som vaknade med jämna mellanrum och frågade hur det gick :) <3 Tänkte att jag var glad så länge det var uthärdligt, förberedd på den värsta smärtan. När det kommer till förlossningar vill jag råda alla (inkl mig själv) att tro det värsta, då kan det bara bli bättre. För ont gör det.
Jag fick lustgas och blev berusad. Kräktes lite. Sjukt svårt att time:a in rätt i värkens början för att få rätt effekt. Det blev lättare sedan med CTG på och med Dannys fantastiska fantastiska underbara coachning <3 Eller ja, han skötte allt snarare. Efter ett tag slutade TENS-en att ha någon effekt så jag tackade ja till epidural. (I det läget bryr man sig föga om eventuella konsekvenser.) Jag kände inte smärtan när den sattes in, däremot började mitt ena ben tokskaka av att en nerv träffats. Danny blev livrädd och trodde att jag blivit förlamad, hehe. Tokskakade gjorde jag förresten i stort sett hela tiden, kunde inte slappna av när det gjorde ont.
Tydligen gick öppningsförloppet långsamt så barnmorskan spräckte hinnan så att vattnet gick. Då tog det fart minsann. Och vips (ingen aning om tidsperspektiv) så skulle jag krysta. Vid det laget var jag så trött att jag somnade lite hela tiden. Skiftbyte hos barnmorskorna hade också hunnits med. Krystandet gick sådär. Eller inte alls snarare. Om det beror på att jag var för trött, att jag inte kände värkarna tillräckligt väl pga epiduralen eller att lillen låg lite snett vet jag inte, men efter en timme hade fortfarande ingen bebis ploppat ut. Barnmorskan sa att jag var "såå duktig", men det betvivlade jag starkt med tanke på det status quo vi befann oss i. Personalen började tissla och tassla där nere och jag förstod att det var sugklocka som var på inkommande. Själv kände jag bara att gör precis vad ni vill, snitta, dra, sug ut, bara bebisen kommer ut och jag får sova :) Lite taskigt läge just där och då, man kan liksom inte säga paus eller ångra sig, man sitter så att säga fast.
Men så fick barnmorskan en snilleblixt (som de antagligen får väldigt ofta och som jag tänker be om efter 10 minuter nästa förlossning). Hon gav mig en handduk, drog i ena änden medan jag fick dra i den andra, och dåååååååå började Pysen klämmas ut. (Skönt att det kom ut något från rätt hål, finally...) Liiiiite ont bara när han satt fast i hålet i väntan på nästa krystvärk. Aningens lite jätteont. Men klipp på vänster sida (som jag inte kände) och vips var han ute! En till värk och moderkakan kom ut.
Så skrek han och sedan fick jag, oväntat väldigt okladdig och ren <3, upp honom på bröstet. Danny frågade mig varför jag såg så skeptisk ut. Hmm..?
1. Jag var en smula upptagen av att nu få smärtan av klippet över mig och att barnmorskan hade fullt sjå med att sy ihop mig.
2. Titta på bilderna hur nära min haka bebisen ligger, hur lätt är det att faktiskt SE honom då?
3. Jag var lättad över allt och hade älskat min bebis redan långt innan, men jag fick inte det där mirakelsvallet över mig. Det hade jag inte trott heller. Men lycklig var jag :) Och min bebis var frisk. Oerhört tacksam!
Lilla Pysen kom på midsommarafton!!! Hur bra midsommarpresent var det? Stoltast i världen sms:ade vi våra nära och kära, skickade foton och hade oss. Fick en fin frukostmåltid serverade vid sängen, med flagga och allt. Och solen lyste ute. Jag kommer aldrig glömma den känslan, jag vill ha den igen och igen :) Pur lycka.
Min älskade kärlek Danny, han var och är en klippa, en fantastisk man att ha vid sin sida i både sol och regn, och inte minst när man ska föda barn. När han säger att det var minst lika jobbigt för honom tror jag honom faktiskt, han jobbade så hårt för att hjälpa mig och tvingades se hur ont jag hade. Älskar dig <3
Eftersom jag skriver det här mest till mig själv, så att jag kommer ihåg till (förhoppningsvis) nästa gång: Det var ett helvete. Men jag ville inte dö, däremot sova. Och redan efter en stund kunde jag visst tänka mig att göra det igen. Jag skrek inte. Blev inte ond. Och hjälpmedel mot smärta finns, så varför inte använda?
Vi stannade på BB i 3 dygn. Tanken var att vi skulle stanna i 2 dygn men vi trivdes så bra att vi gärna bodde kvar lite till. Helt underbar personal på SÖS, både förlossning och BB. Trevliga, omtänksamma, hjälpsamma. Som grymma mammor allihopa :) Vår favorit hade fött 5 pojkar, inte illa! Lilja-familjen, Sara och Alex kom redan samma dag, och the Cohens dagen därpå. Maten, ren och skär husmanskost var hur god som helst även om jag inte var så hungrig. Eller sötsugen.
Vi fick hjälp med amningen flera gånger, bara trycka på klockan så kom det någon hjälpsam själ. Nu när Maxi är 7 veckor och stadigare i kroppen är det otroligt mycket enklare, bara att hålla en liten sparvunge samtidigt som han ska öppna lilla munnen och hitta bröstvårtan är inte det lättaste. Men det gick och det är jag otroligt tacksam för. (När man hört om så många som har problem). Ibland sov lillis med mig, ibland med Danny. Största oron låg i att kolla andningen, HELA tiden. Vi försökte sova i skift för att någon alltid skulle hålla vakt. Maxi var gul och på gränsen att behöva behandling för gulsot men han slapp. I övrigt var allt frid och fröjd :)
Nu har jag nog berättat allt jag kommer ihåg. Har förmodligen glömt hälften. Det viktiga är att tiden på BB minns jag med ett stort leende på läpparna, med solen, midsommaren och såklart - Maxi <3
Just det. Jag trodde jag skulle vara som en sluskig, trött elefant efter förlossningen. Men faktiskt inte. Jag kände mig ovanligt fräsch och fin, och smal! (Inte underligt när maginnehållet försvann i ett vips.) Så hade jag ju också, i äkta Karin-anda, gjort en fin fläta och sminkat mig innan barnafödandet. It´s all about the looks ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar