De första dagarna, kanske veckorna, var varje natt läskig. Jag längtade efter att klockan skulle bli morgon, mörkret gjorde det faktum att han var pytteliten värre och jag vågade knappt blunda. Kolla att han andas varje sekund går ju inte när man sover...
Nu känns lilla köttbullen mer stabil <3 Och så kan han le på riktigt, från 4 veckors ålder. När han gör det stannar både jag och Danny upp, ser antagligen ut som världens fånigaste föräldrar och känner oss lyckligast i världen.
Dags att kolla på ny (=supergammal, billig) extrabil till mig. Audi TT-tiden äro över. Men så länge jag kan ta mig till Väsby är jag nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar