Min söta älskade lilla person. Som nu kan sitta någon sekund själv utan att falla ihop som en fällkniv. Som visar mer och mer att han vill börja krypa, lyfter på rumpan och liksom hasar sig i snigelfart åt olika håll. Som jag nu två kvällar i rad lyckas lägga i sin egen säng vid nio på kvällen (för att sedan lyfta över efter första amningen vid midnatt). Efter ett par veckor då han bara somnat vid mitt bröst eller i famnen ville jag göra segerdansen när han efter lite klappar och vaggsånger somnade! Den lilla personen bestämde sig i natt för att vara klarvaken mellan 24:00 och 4:30. Glad och pigg och inte ledsen, bara vaken. Herremingud, låt det vara en engångsgrej.
Jag och Danny går ibland bananas (inte på riktigt) på det här gnällljudet han lagt till sig med. En konstant klagosång, ett litet ylande som liksom aldrig tar slut. Men å andra sidan, han måste ju få göra sig hörd på något vis ;) Och så är han ju fortfarande världens gladaste lillis som ler i stort sett hela tiden. Och som älskar att mysa. Det bästa som finns!
Och älskade lilla gubbis, som efter smakportionerna blev hård i magen. Vi har ju gett honom lite av varje utan någon större plan, bara låtit honom testa det som funnit tillhands. (Misstänker att han får ont i magen av banan.) Igår så blev han högröd i ansiktet och fick den här bajsarminen som barn får (som för övrigt är bland det sötaste/roligaste som finns). Det var hårtis några gånger och nu hoppas jag att katrinplommonpuré plus ett litet uppehåll från maten får magisen mjuk och bra igen. Vill inte att bajsning ska bli en jobbig grej.
Sådärja. Essensen i en mammaledigs vardag just beskriven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar