Maximilian 5 månader + 1 vecka

Så mycket att skriva! (Men även - Så mycket att tvätta, att dona, att leka, att mysa, att träna, att laga mat, osv osv osv ;))

Fortsatt härligt att vara mammaledig. Eller snarare - Härligare. Det är fantastiskt hur livet stannar upp när Maxi gör sina små framsteg. Jag försöker notera när det händer, men det är inte det lättaste. Den senaste tiden har han

• skrattat mer (igår var det Elins hiss upp och ner som roade). Trötthet är en framgångsfaktor.
• vänt sig mer från mage till rygg.
• tar tag och greppar i stort sett allt - tidningar, leksaker, sladdar, you name it.
• visar att han vill sitta upp och gör det gärna med hjälp.
• sovit mindre på dagarna.
• sträcker sig upp på raka armar när han ligger på mage, härligt svajig :)
• fortsatt vara en övervägande väldigt glad liten pys.
• blivit himla nyfiken. Går icke att ammas bland folk då han tittar upp vid minsta ljud. 
• blivit rädd för vissa saker och människor (han älskar tjejer däremot, hehe).
• fortsatt att glatt mumsa i sig allt han får smaka. Idag fick han avokado. Misstänker tyvärr att han får magont av banan. Skit.

Och från att enkelt ha somnat i vår säng bredvid mig eller Danny VÄGRAR han nu att somna på något annat sätt än i vagnen, selen, famnen eller vid bröstet. Såväl dag som natt. Lustigt hur det kan ändras så snabbt. Jag gjorde ett riktigt försök häromkvällen att få honom att somna i sängen men efter att ha ammat, lyft upp och ner flertalet gånger och skriket blev massa gråt varje gång gav jag upp. Nu får han somna i famnen så får vi se om det bara är en period. Man börjar lätt lyssna på hur man SKA göra och hit och dit, tills man kommer ihåg att han är 5 små månader och bara vill ha en massa kärlek, närhet och trygghet. Det ska vi aldrig ge för lite av till gubbis, han ska svämma över i pussar och kramar. 

Däremot ska vi försöka lägga honom i sin säng när han väl somnat så att jag och Danny kan sova nära varandra igen. Stora gubbis måste också få närhet och kramar, viktigt! 

Så lite mer mammigt alltså och eftersom Danny inte har (stora, härliga, gosiga ;)) bröst som kan trösta gallskriken som ofta kommer på kvällarna har vi bestämt att jag får hålla mig hemma kvällstid ett tag framöver. Jag känner mig tacksam ändå som har kunnat göra så mycket som jag har gjort sedan Maxi föddes.

Igår visade sig den omtalade blödigheten som tydligen anländer i samma sekund som man blir mamma med full kraft. Jag såg hur de plockade päls från ett levande djur och blev så illa berörd att jag nästan ville kräkas. Jag känner en sådan enorm AVSKY mot alla som låter barn och djur fara illa. Fy satan... Jag blir illamående när jag tänker på allt hemskt som händer i världen, Syrien till exempel. Tankarna liksom vill ta en mot alla fasansfulla saker som skulle kunna hända vårt barn, Mats och Karins barn, ja alla barn för den delen. 

I Alex och Sigges podcast hörde jag det väldigt väl överensstämmande citatet "Mina barn har öppnat ett fönster mot döden som aldrig kommer att stängas" (Sara Stridsberg). Ja. Med den obeskrivliga kärleken man känner för sitt barn kommer också insikten om alltings förgänglighet.  

Vi vill ha flera!