Pappa

Jag blir alltid rädd när jag tycker att livet känns för perfekt. Rädd att något ska hända. Vi fick vår önskelägenhet vid Hornsbergs strand, vår bebis i magen växer och jag har en underbar pojkvän. De sötaste brorsdöttrarna man kan tänka sig. Familj, vänner... Inget annat att önska.

Men så kom smällen, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Sedan i fredags ligger pappa på intensiven för infekterad fot, blodförgiftning och lunginflammation. Just nu i respirator. Det gör så ont att det känns som att hjärtat håller på att gå i tusen bitar, konstant. Jag saknar honom så mycket att det liksom inte går att beskriva. Säger till Gud att jag gör vad som helst för att han ska överleva.

Det är ingen obefogad rädsla den här gången, nu är det verkligen livshotande. Gör mig själv en otjänst och läser allt jag hittar på internet. Men det är skönare att ha koll än att inte förstå alls. Trots att känslan av allvar bara blir ännu värre känner jag mig inte så ensam då.

Jag kan höra hans röst i torsdags kväll när vi pratade och jag tyckte att han lät väldigt förvirrad, och när han sa Nu lägger jag på gumman, sov gott... Jag vill slå mig själv hårt för att vi inte kallade på hjälp tidigare, att vi inte tog honom till Sthlm direkt efter fotoperationen, att vi inte tvingade honom att kontakta läkare tidigare.

Det finns hopp och jag måste komma ihåg det, men det enda mina tankar kretsar kring är att det inte kommer gå vägen. Hemsk dotter! Jag måste ju tro på min pappa. Men rädslan tar över och ställer in en på det värsta...

Min pappa är den bästa pappan man kan tänka sig, och den bästa farfarn man kan tänka sig, och den bästa morfarn man kan sig. Tanken på att min bebis inte kommer få träffa sin morfar liksom gräver i mig, och så krossas hjärtat ännu lite till. Men får inte tänka så, måste tro, tro, tro på att det ska bli bra.

I helgen var Mats här och sedan kom Danny, men nu är jag ensam. Det tär att bara ha sig själv att umgås med. Tankarna får allt utrymme de vill och de i sin tur skapar non-stop-gråt. Igår var jag själv på sjukhuset för första gången och det vet jag inte om jag vill göra om. De är så gulliga där men det gör det nästan ännu värre. Borde åka dit idag, hålla pappas hand så han inte känner sig ensam... Fast å andra sidan, hur mycket styrka ger en gråtande dotter vid sin sida.

Påbörjade stort städ- och omgörningsprojekt i pappas hus, det gav mig något annat att tänka på. Men så började hoppet tryta och allt kändes totalt meningslöst. Igår stod jag och strök hans skjortor tills jag insåg det otroligt sorgliga om han nu inte kommer ha dem på sig igen. Fast idag ska jag fortsätta. Kanske gör det mig mer positiv.

Älskar dig pappa, kämpa för dig själv och för oss <3<3<3