Dance Like Everybody´s Watching: mars 2013

onsdag 27 mars 2013

Pappa

Jag blir alltid rädd när jag tycker att livet känns för perfekt. Rädd att något ska hända. Vi fick vår önskelägenhet vid Hornsbergs strand, vår bebis i magen växer och jag har en underbar pojkvän. De sötaste brorsdöttrarna man kan tänka sig. Familj, vänner... Inget annat att önska.

Men så kom smällen, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Sedan i fredags ligger pappa på intensiven för infekterad fot, blodförgiftning och lunginflammation. Just nu i respirator. Det gör så ont att det känns som att hjärtat håller på att gå i tusen bitar, konstant. Jag saknar honom så mycket att det liksom inte går att beskriva. Säger till Gud att jag gör vad som helst för att han ska överleva.

Det är ingen obefogad rädsla den här gången, nu är det verkligen livshotande. Gör mig själv en otjänst och läser allt jag hittar på internet. Men det är skönare att ha koll än att inte förstå alls. Trots att känslan av allvar bara blir ännu värre känner jag mig inte så ensam då.

Jag kan höra hans röst i torsdags kväll när vi pratade och jag tyckte att han lät väldigt förvirrad, och när han sa Nu lägger jag på gumman, sov gott... Jag vill slå mig själv hårt för att vi inte kallade på hjälp tidigare, att vi inte tog honom till Sthlm direkt efter fotoperationen, att vi inte tvingade honom att kontakta läkare tidigare.

Det finns hopp och jag måste komma ihåg det, men det enda mina tankar kretsar kring är att det inte kommer gå vägen. Hemsk dotter! Jag måste ju tro på min pappa. Men rädslan tar över och ställer in en på det värsta...

Min pappa är den bästa pappan man kan tänka sig, och den bästa farfarn man kan tänka sig, och den bästa morfarn man kan sig. Tanken på att min bebis inte kommer få träffa sin morfar liksom gräver i mig, och så krossas hjärtat ännu lite till. Men får inte tänka så, måste tro, tro, tro på att det ska bli bra.

I helgen var Mats här och sedan kom Danny, men nu är jag ensam. Det tär att bara ha sig själv att umgås med. Tankarna får allt utrymme de vill och de i sin tur skapar non-stop-gråt. Igår var jag själv på sjukhuset för första gången och det vet jag inte om jag vill göra om. De är så gulliga där men det gör det nästan ännu värre. Borde åka dit idag, hålla pappas hand så han inte känner sig ensam... Fast å andra sidan, hur mycket styrka ger en gråtande dotter vid sin sida.

Påbörjade stort städ- och omgörningsprojekt i pappas hus, det gav mig något annat att tänka på. Men så började hoppet tryta och allt kändes totalt meningslöst. Igår stod jag och strök hans skjortor tills jag insåg det otroligt sorgliga om han nu inte kommer ha dem på sig igen. Fast idag ska jag fortsätta. Kanske gör det mig mer positiv.

Älskar dig pappa, kämpa för dig själv och för oss <3<3<3

torsdag 21 mars 2013

Lite bilder :)

Hur göra så att man inte går bananas i bebisbutikerna? Känns som en omöjlighet.

Vi (läs: jag) har satt upp tydliga riktlinjer vad gäller bebiskläder. Typ grått, mjukt, soft, coolt, inte hundra miljarder färger etc. ;)

Hetingarna från Stöckhölm på besök i Trosa, redo att hugga in på afternoon tea!

Om jag ändå hade lite kvar i min ficka...

Morgonpromenad innan mer SPA:ande på söndagen. Trosa är fint, vill åka dit på sommardagsutflykt :)

Yes mother, he is a handy man. Precis som du sa. Här slipning av två gamla stolar vi köpte och som ska bli retrosnygga i vårt kök!

Stolt faster knyckte bild på instagram. Vackra lilla Flisan!

Magen typ vecka 26+0, i runda slängor.

Fasters stolthet nummer två, finaste bustrollet!

Handyman donar med nyinköpt begagnad spjälsäng som vi råkade halvpaja litegrann. Pysens crib to be!

Avhandling Post-Fjällsveckan

Och tiden den går. Bloggen består. Jag måste skärpa mig. Eller det måste jag inte, men jag vill. Dagbok skall föras!

Det är bara det att under mina lugna stunder ägnar jag mig helst åt att klappa på magen, prata med Pysen och fantisera om framtiden.

Graviditet innebär INTE en dans på rosor, det ska ingen tro. Man mår aldrig riktigt bra. Jag rapar konstant. Ibland mer, ibland jättemycket mer. Magen är paj till och från. Får må-illa-anfall. Och så dessa migränattacker som kom som ett brev på posten i samband med att Pysen blev ett faktum. Ett HELVETE. Nu senast har jag varit borta från jobbet i tre dagar pga att endast horisontalläge har fungerat. Inte skoj.

Men å andra sidan. Det är okej. För så fort Pysen rör sig därinne, eller när jag tittar på hans små bebiskläder, så blir jag glad. Ständigt orolig, och alltid lycklig. För en liten bebis i magen är större än allting och det som mitt och Dannys liv kretsar allra mest kring just nu.

Full rulle efter fjällsveckan:

Har hunnit med två träffar hos sjukgymnast, med anledning av den återkommande huvudvärken. Käkarna och nacken spänner sig. Nu misstänker vi dock migrän snarare än spänningshuvudvärk så det kanske bara är att gilla läget.

Mysig fika med Elin <3
Konferens med jobbet en dag i stan, inspirerande.
Superrolig dansklass med Saris. Jag orkade och jag njöt!
Besök hos jurist med Danny för att prata samboavtal och grejer. *snark...* Nejdå, det är viktigt.
Äntligen besök hos barnmorskan igen! Allt såg bra ut. Min viktökning godkändes och sockervärdena var toppen (det jag fasat för, hehe). Magen mättes och Pysen hördes. Vi firade med godis och bio :) Rekommenderar Galen i Dig! Mysigt och välbehövligt med datenight <3.
Lugn mysfredag hos Liljorna.
Mysig SPA-helg i Trosa med Eva och Sofia, numera en tradition. Avslappnande och skrattig helg med god mat och massa vila. Wonderbarn!
Fika med Dannys kompis och hans tjej, himlarns trevligt!

Denna vecka har som sagt spenderats i sängen, hittills. Det suger att missa jobb, och det suger att missa inplanerade grejer. Vi fick dessutom besked om att vi flyttar redan denna helg så Danny (aka Fixarn), min älskade, har sprungit ihjäl sig mellan lägenheterna, letat grejer på Blocket, i affärer, rensat här hemma osv osv. Längtar till lördag då vi är på plats och kan börja dona på ett och samma ställe.

Imorgon fyller Pysen - 3 månader :)

Världens Bästa Fjällssemester

Fjällsveckan i Vemdalen var HELT FANTASTISKT UNDERBAR. Så till den milda grad att det känns aningens ångestfyllt att försöka sammanfatta den, det går ju liksom inte att göra den rättvisa? Så jag sänker ambitionsnivån till de upplagda bilderna och några höjdpunkter i punktform. Och kanske några videosar.

Så himla världsbäst (mm, jag låter som en fjortis) sällskap. Fina, omtänksamma, glada, roliga, snälla, bästa Saris, Karin, Mats, Danny och Alex. Och våra älsklingar Emmy, Alicia och Nala.
Jag vill bo med ovanstående i ett kollektiv. På riktigt.
Det är roligt att åka på roadtrips när man leker tokiga sånglekar, quizzes och filmlekar. Och skrattar så att man kiknar typ hela tiden.
Vi åt som vargar (tacksamt för en gravidis som jag). Massa mat och nästan lika mycket efterrätter! Fatcamp, sort of.
Fjällsstugan var precis lika mysig som jag mindes den från back in the days. Vill tillbaka dit varje år!
Björnrikebackarna var perfekta. Längre nedfarter än i Sälen och lagomt branta branter.
Grabbsen blev fjorton år igen och ägnade sig åt hastighetsmätning på sina störtlopp. Hehe. Mycket underhållande.
Vi blev mäkta stolta över lilla Emmy som (trots lite motstånd) gick i skidskola hela veckan och lärde sig ploga, stanna och åka lite slalom. Bland det gulligaste jag någonsin skådat.
Varje natt sov Emmy vid min sida, och trots att det innebar uppvaknanden way to early vissa morgnar och sovutrymme om några decimeter finns det inget bättre. Jag grät några gånger av saknad efter de små när vi sagt hejdå... (Preggo-hormoner, mhmm...)
Både på dit- och hemvägen stannade vi hos mamsen och papsen i Sundsvall. Stormiddagar och massa mysigt! Och självklart - Melodifestivalfinalen! It´s all because of Yoooouuuuuuuuuuuu:) (Det är okej att snygg-Anton med snyggdansen inte vann. Fastän han rockade.)

Skulle kunna nämna mycket mycket mer men det får rymmas i minnet, hjärtat och i alla bilder <3

Video 1: Vi fastnade med bilen cirkus 15 meter framför huset. Inte alls frustrerande :)